Systrarna Sonntag

Jag visste redan innan Milliam kom att oavsett vad så skulle jag fortsätta rida efter och det skulle lösa sig. 5 veckor efter förlossningen var jag uppe i sadeln och red och det känndesa som att få komma hem igen ;)

 

Men vad ska man säga, livet med en bebis är ju väldigt annorlunda, ngn annan går alltid före och man anpassar sig, men man kommer in i det och nu mera känns det som om man aldrig levt på ngt annat sätt.

 

Milliam kom med buller och brak en månad förtidigt och snabbt gick det, 16 mars kl. 17:45 2895g och 48cm(så ingen jätte bebis), men han har varit en snäll kille som hänger med på det som ska göras och i stallet bör att känna sig som hemma vi det här laget.

 

Men lyckan över ett barn är svårt att beskriva, vilken kärlek, och vad ett lite leende från denna lilla människan kan lysa upp ens dag :)

 

Det är full fart och fullt upp i princip hela dagen men oj vad mysigt det är, visst finns det dagar man är trött på dreggel, spy och bajs men det är då de andra fantsiska som hästar kommer in i ens liv, 1timme på hästryggen och lite borstning och mockning och man är som ny igen på fylld med ny energi!

 

Tack vare all hjälp jag har så är jag så glad att jag har tiden och möjligheten att få fortsätta med hästen och träna och tävla, det är ju det som gör att man inte bara är mamma My nu utan även vanliga My!

 

Men en sak är säker och det är att jag har svårt att se mig mätt på mitt lilla charmtroll :)